Till minne av Montana

Montana följde mig i 23 år men tyvärr gick hon bort lite för tidigt 2014 pga. hovkräfta. Detta är min berättelse till minne av en fantastisk häst som stod mig väldigt nära.

Fölet Montana

Montana föddes i april 1991 och var Mitzis sista och bästa föl. Hennes pappa var avelshingsten Bernstein 761 och hennes morfar Callaghan 460. Jag minns så väl hur det var när hon kom till världen, så söt och hennes ben var så kraftiga och i pannan hade hon stor stjärn som dock blev lite mindre i takt med att hon växte.

Först kommer här ett bildspel som jag gjorde strax efter hennes bortgång.

Som föl var Montana mycket energisk och vaken. Favoritsysselsättningen var att springa fram och tillbaka i hagen det fortaste hon kunde, helst i backarna. Ibland var jag orolig att hon skulle snubbla och ramla omkull men hon var väldigt säker på foten. Montana hade en otrolig energi inom sig och det hände också att hon slog bakut det värsta hon kunde medan hennes mor Mitzi lugnt bevakade henne. När hon blev trött la hon sig platt ner på marken så som föl brukar och visste man inte bättre kunde man tro att hon var sjuk vilket också grannen intill trodde en dag och ringde efter mig. Dock var hon bara trött och var på benen igen när jag kom dit. Något jag kommer ihåg var första gången Montana såg sin mamma rulla sig i hagen. Hon blev väldigt nervös och dansade omkring Mitzi som la sig ner och nöjt rullade runt på marken. När hon hade rest sig igen blev även Montana lugn och det här med att rulla sig lärde hon sig själv så småningom vilket ju är en av hästars favoritsysselsättning.

Under kommande månader skulle hon lära sig att gå i grimma vilket inte alltid var helt lätt då Montana hade en stor egen vilja. Så länge hennes mamma var med gick det bra men tids nog skulle hon lära sig att gå på promenad utan henne vilket blev ganska krävande i början. Då det är en liten bit ner till postlådorna brukade jag ta med henne varje morgon för att samtidigt hämta tidningen men Montana skulle i början absolut inte lämna stallet och inte blev det lättare av att Mitzi stod i sin box och gnäggade efter henne. Jag fick kämpa hårt många gånger men även jag kan vara envis och till slut brukade vi komma iväg men efter promenaden var jag oftast helt slut men det var ju bra motion förstås :).

Livfull, vaken och full av energi

Ganska tidigt tog jag med mig Montana på släp i longerlinan när jag red upp i skogen på Mitzi och det gick alltid väldigt bra men så tog vi det också ganska lugnt och behövde aldrig oroa oss för någon trafik. Hon longerades också en del och var mycket lättlärd. Även senare under åren hade hon så mycket energi att det var bäst att longera henne en stund innan man red iväg. Montana var en mycket snäll och positiv häst och aldrig att hon var sur och grinig men hon hade en stark vilja som det gällde att matcha. T ex fanns det en dunge hon vägrade passera igenom första året hon reds och vi kunde ibland stå där ganska länge innan hon till slut gav sig. I början var det bara två gångarter som gällde, skritt eller galopp. Trav verkade hon tycka var onödigt när man lika gärna kunde galoppera. Hon skygggade mycket och såg spöken vid vägkanterna och det gällde att sitta säkert i sadeln. Hon var ingen nybörjarhäst precis men efterhand som åren gick blev hon ändå lite lugnare även om hon under hela sin tid var väldigt livlig av sig och tyckte om fart och fläkt. Hon hade en härlig galopp och det var särskilt roligt att flyga fram i skogen på skogsvägarna utan att oroa sig över trafiken.

Under några år red jag mycket tillsammans med en kompis i grannbyn som också hade en häst, en trevlig valack. Han var något äldre än Montana och det var bra träning för båda hästarna samtidigt som vi hade roligt. Vi hade orienteringkartor som vi studerade för att hitta olika rundor att rida och min kompis hade en dag sett ut en långrunda som vi tänkt rida en sommardag. Vi hade aldrig varit där tidigare men red iväg mitt ut i skogen och när vägen tog slut skulle vi passera över en bit skog för att sedan komma fram till en annan skogsväg. Därefter skulle vi svänga av åt ett visst håll men verkligheten såg inte ut som på kartan och vi visste inte riktigt hur vi skulle gå vidare. I alla fall bestämde vi oss för att rida åt ett visst håll och se vart vägen gick. Så småningom hamnade vi mitt ute i ingenstans och plötsligt låg där en röd liten stuga helt avskilt. Huset var väldigt fint och det var fullt av blommande fruktträd. Efter ytterligare en stund visste vi faktiskt inte vart vi befann oss och kartan fick vi som sagt inte mycket nytta av heller. Till slut kom vi dock ut på en väg och hästarna drog åt ett håll så vi red åt det hållet och började så småningom att känna igen oss igen. Denna ridtur tog oss ca 3 - 3,5 timme och det var första och enda gången Montana faktiskt varit trött efter en ridtur.

Montana har alltid varit en stolt och vaken madam som såg och hörde allt. Ofta kunde man se henne stå med högrest huvud och spana mot något hon såg eller hörde. Bl a en gång sprang hon oroligt i hagen och spanade mot vägen men jag kunde inte se någor särskilt men så hördes ett svagt knäppande från vägen och när jag gick dit visade det sig vara överslag i en elstolpe vilket orsakade knastrandet hon hörde. Något hon mer reagerade på var om någon svetsade. Dels blev det ett knastrande ljud från svetsen och dels slog det ju ut gnistor som hon tyckte var läskigt. För det mesta var det full fart ut i hagen men ibland gick det lugnt och städat till och nyfiken som hon var tyckte hon om att ta en tur ut i trädgården på vägen ut om jag slarvat med slanorna. Hon rymde aldrig utan gick bara omkring lite men trivdes bäst i hagen och gick därför snart in igen. Om Montana kom ut lös var det bästa man kunde göra att ta det lugnt och låta henne vara för hon gick själv in i egen efter någon minut.

Hon hade två färger om året vilket var lite roligt. Under sommaren var hon lika gulbrun som sin far men hon på vintern mörknade något och blev lite stickelhårig med vita strån i det bruna. Förmodligen något som kanske kom från skimmelfärgen från sin mamma.

Mitzi gick bort - Rödhaken flyttade in

I mitten av 2000-talet gick hennes mamma Mitzi bort men strax därefter fick jag ärva några höns efter en granne som flyttade in till byn. Montana tyckte att de tre hönorna och tuppen var lite läskiga i början men vande sig rätt fort men bara ett par veckor kom det en liten rödhake på besök som tyckte att stallet var ett bra ställe att bosätta sig i. Rödhaken flög fritt fram och tillbaka och verkade trivas utmärkt i sitt nya hem där den stannade under hela vintern. Det var en väldigt kall och snörik vinter det här året och jag minns att Montana tyckte rödhaken var väldigt läskig i början vilket gjorde att hon ibland vägrade att gå in från hagen på kvällen även om det var kallt och ibland snöade kraftigt. Men hon vande sig även vid rödhaken med tiden och det var faktiskt väldigt trevligt att ha den ute i stallet. Ibland flög den ut genom ventilen och satt och kvittrade i en sälg utanför stallet för att sedan flyga tillbaka in igen. När våren kom flyttade den söta rödhaken ut från stallet igen och återgick förmodligen till sitt mer normala liv ute i naturen.

Början till slutet

Shetlandsponnyn Freja flyttade in som sällskap till Montana vilket hon tyckte var väldigt roligt. Hon blev verkligen mycket glad och de båda trivdes fint med varandra. Freja var en ganska stor shettis och mycket kelig av sig men väldigt pigg och framåt för att vara shettis och Montana älskade sin nya vän. Jag hade förväntat mig att Montana skulle leva åtminstone tills hon var ca 27-28 år med tanke på hon var så pigg och utstrålade vitalitet. Hon såg nästan ut som en unghäst trots att hon var över 20 år. År 2013 drabbades hon av hovröta i en bakhov och fick behandling av både veterinär och hovslagare. Rötan satt djupt och då man fick ta bort så mycket ur hoven tog det ca ett år att läka ut. Första tiden gipsades hon för att sedan gå med specialsko med sula. Under hela tiden verkade Montana må bra och var fortfarande pigg men tyvärr kunde hon inte gå på sommarbete detta året.

Sommaren 2014 såg hoven mycket bra ut och det syntes bara någon millimeter där rötan suttit och hon friskförklarades. Vi pratade lite fram och tillbaka om vi skulle låta henne gå barfota på sommarbetet eller lägga på en sko med sula en sista gång vilket vi valde för att vara på den säkra sidan. Staketet på sommarbetet var i dåligt skick och behövde en ordenligt översyn. Vi bytte en del stolpar, satte upp nya elband, rensade upp sly och ris samt lite extra brädor på vissa ställen där Freja annars kunde få möjligthet att krypa under. Några lösa hästar på vägen ville vi ju inte ha. När hästarna kom ner på sommarbetet blev de överlyckliga och sprang omkring och bockhoppade och slog bakut av glädje. Sedan rusade Montana upp till uteboxen för att kolla in att allt var som det skulle. Hon älskar nämligen uteboxen och trivs med att stå där och spana ner mot vägen, särskilt varma sommardagar.

Hovkräfta

En dag hittade jag Montana blockhalt på samma bakben som tidigare. Hon var också svullen ända upp till hasen och vägrade att förflytta sig. Efter att ha fått smärtstillande kunde vi dock ta hem henne. Hålet där rötan satt hade först oförklarligt gått upp igen trots att skon och sulan satt som den skulle men veterinären kunde nu konstatera att hon hade hovkräfta (hovcancer). Det syntes extra tydligt nu eftersom det även slog upp flera tumörer som såg ut som bölder vid ballarna kring hoven. Hovkräfta är ingen jättevanlig sjukdom men förekommer då och då och varför hon drabbats vet vi inte. Kanske var det hovkräfta hon haft hela tiden eftersom det kom tillbaka så hastigt. Enda behandligen mot hovkräfta är operation men prognosen är inte alltid så bra och innebär dessutom en lång konvalescens med flera månader i boxvila. Montana var inte en häst som tyckte om att stå inne i boxen, hon älskade friheten ute och att röra sig mycket och med tanke på allt lidande det skulle innebära för henne att ev. genomgå en behandling med så lång boxvila samt hennes ålder på 23 år gjorde att jag istället valde att avliva henne. Hur gärna man än vill hjälpa sina djur måste man också tänka på vad det innebär för dem och inte hålla dem kvar bara för sin egen skull.

Montana fick avsluta sina dagar hemma i hagen och den dagen jag ledde ut henne blev en av de värsta dagarna jag upplevt. Jag var ganska oförberedd på att mista henne så tidigt och hastigt eftersom hon hade friskförklarats bara några veckor innan. Återfallet kom väldigt fort och beslutet att avliva henne fick fattas snabbt för att hon skulle slippa lida mer. Allt gick dock mycket bra och hon förstod aldrig vad som hände förrän det var över. Kvar stod jag och Freja med våra tårar. Samtidigt hade jag fått löfte av grannen att begrava henne i skogen där även hennes mor ligger och var nu tvungen att ringa och ordna tillstånd för detta. På eftermiddagen blev alla papper klara och på kvällen begravde vi Montana. Tiden som följde blev oerhört svår och det kändes jobbigt att gå ut i stallet där allt var så tyst. Normalt höll Montana låda när hon hörde att man var på väg och ville ut direkt. Hon både gnäggade och gick rundor i boxen och kunde inte komma ut fort nog. Så plötsligt blev allt bara tyst och det har tagit lång tid att vänja sig om man egentligen någonsin gör det..

En häst som Montana får man bara en gång i livet och jag är glad för alla de fina och roliga stunder vi fick genom åren. Shettisen Freja valde jag att sälja till ett nytt hem där hon får användas och ev. ridas av barn vilket hon förtjänade. I nuläget kommer jag inte att köpa någon ny häst men hästintresset kommer alltid att finns kvar och en dag kommer jag förmodligen att engagera mig igen men har nu tagit en paus. Efter att hållt på med hästar hela livet är det en väldigt konstig känsla att plötsligt inte behöva gå ut i stallet för att mocka, planera inför hökörning, se över stängsel eller annat som hör livet till som hästägare.

Montanas stamtavla

Bernstein 761	Napoleon 625	Iran 533	Chagall 455
			Irja 7508
		Josephine 8620	Juan 370
			Diana 5883
	Bristol Cream 13548	Kew Gardens xx	Quadrangle xx
			Polyanthus xx
		Bragansa 9664	Brabant 448
			Bianca
Mitzi	Callaghan 460	Urbino 430	Drabant 315
			Nella 4763
		Alli II 5823	Afgahn 277
			Nova 4791
	Margit	1123 Szeged 678	1352 Furioso III-5 (Furioso North-Star)
			176 Durcás (Shagya)
		Sári	1793 Kecskemét-2 (Gidran)
			Szárcsa

ox = Arabiskt fullblod | xx = Engelskt fullblod | x = Angloarabiskt fullblod

Läs mer om ungerska hästraser här »